Inflyttningen och odlingen kring sjön ökade snabbt under senare delen av 1700-talet när en stångjärnshammare anlades i ett litet fall i Tönsån strax nedströms utloppet ur sjön. Smedjan, som byggdes av ägarna till Kilafors Bruk, fick namnet Loviseberg.

Landshövding Carl Bunge på Kilaforsverken begärde den 2 maj 1777 besiktning av frälsehemmanet Tönsen i Hanebo för anläggning av smidet. Fallhöjden var max 11 kvarter vid uppdämningen av sjön (1 kvarter=l/4 aln, dvs 14,8 cm). Den 18 december 1777 erhölls privilegium för en stångjärnshammare med en härd och 100 skeppund smide jämte undersmide. Bruket fick namnet Loviseberg efter Bunges hustru, som hette Anna Lovisa Karlsson.

Hammarsmedjor fanns tidigare bl a i Kilafors och Hallen. Tackjärnet till smedjorna framställdes vid masugnen i Hällbo. Järnmalmen till masugnen hämtades till stor del från gruvorna i Vintjärn i Dalarna och från Norberg i Västmanland. Från Vintjärns gruvor fraktades malmen med hästforor den ca 5 mil långa vägen till masugnen i Hällbo. Från Norbergs gruvor transporterades malmen sjövägen via Mälaren till Söderhamn och vidare till Hällbo. Landtransporterna skedde företrädesvis under vintertid då myrar och sjöar var tillfrusna. Från Hällbo fraktades tackjärnet sedan till hammarsmedjorna i Kilafors och Tönsen för vidare bearbetning. För frakterna till och från smidet i Tönsen kom sjösystemet mellan Lötbodarna och Tönsen till användning både sommar- och vintertid. Det färdiga smidesjärnet kördes sedan via Bergviken ut till hamnarna invid Söderhamn.

En för den tiden omfattande organisation krävdes för dessa frakter där även Tönsenborna deltog med sina hästar. Utbyggnaden av smidet bidrog till att efterfrågan på träkol ökade. Man hade ju stora skogar här och många blev engagerade för skogskolning. Landbönderna fick erlägga sitt arrende genom att leverera en viss kvantitet träkol till bruket. Allteftersom arbetstillfällena ökade så ökade inflyttningen till byn. Enligt husförhörsböckerna bodde här mot slutet av 1700-talet 70-80 personer fördelade på 14-15 familjer. Smeden Olof Ersson, född 1740, från Kilafors och torparen Lars Jönsson, född 1744, från Ugglebo kom bland andra inflyttande till byn på 1770-talet och har, trots en omfattande omsättning på folk, sina släktled kvar i byn.

Det råder delade meningar om hur länge Lovisebergsanläggningen var i drift. En del forskare hävdar att något smide i nämnvärd omfattning aldrig bedrevs här medan andra påstår att anläggningen drevs ända till på 1820-talet. Faktum är emellertid att ett antal smeder var bosatta och folkbokförda i Tönsen under 1770- och 1780- talen.

Dammen vid Loviseberg fanns kvar till långt in på 1900-talet och utgjorde regleringsdamm för vattenståndet i sjön. Landfästena till dammen står orubbligt kvar uppbyggda av enorma stenblock och har utgjort fundament till bron över Tönsån i över 200 år, men numera går en ny bro en bit uppströms. Man blir imponerad av dåtidens dammbyggare med tanke på de resurser de då hade till sitt förfogande.

Texten är ett utdrag ur: ”Tönsen, en by uppe bland bergen” av Olle Larsson, införd i Hanebo Jul 1996. Foto: Christer Lindh