Den mekaniska slåttermaskinen slog igenom stort mot slutet av 1800-talet och underlättade mycket. Var den här bilden är tagen (och vem bonden är) överlåter jag åt läsaren att försöka klura ut. Tipsa gärna!
Höbärgning
Tre generationer Larsson hjälps åt att samla ihop hö efter det slagits.
Varierat arbete
Flera av bilderna som lades ut på Tradera var på skogsarbetare i sin arbetsmiljö, den här var den bästa av dem. Bilden (framkallad på vykortsfotopapper) är adresserad till Fröken Bricken Olsson, Tönsen men ej postcirkulerad.
Och här ser vi dem igen, i nästan samma uppställning men med en annan arbetsuppgift. Bilden är adresserad till Herr Johan Olsson, Tönsen men ej postcirkulerad.
Kompisarna
Grannarna Olle Olsson och Olle Larsson sitter utanför Olle Olssons hem, det som idag kallas ”Per-Larsens”. Olle Olsson är son till Johan Olsson, som omnämns ovan/nedan, och hustru Jenny (född Hedberg).
Mankraft
De här männen gör markarbete vid ett okänt hus, men det är väl troligt att detta också är ”Per-Larsens” (som senare byggts på). Vid tidigt 1900-tal så bodde familjen Olof Persson/Olsson här – mannen med det rejäla skägget längst till höger är lik fadern i den bild av familjen som finns på Dibis. Hans son Johan Olsson tog senare över gården, och flyttade sedan från Tönsen 1924.
Kanske är det gårdens ladan som skall till att byggas?
Handarbete
Kvinnor från Tönsen träffas för att handarbeta. Kanske är bilden tagen i skolan.
Jag har sedan flera år haft en bevakning av ordet ”Tönsen” på auktionssajten Tradera, efter att en gång ha missat en auktion av den åtråvärda klassikern ”Tönsboa” med Leppe Sundevall. Något sådant får förstås inte hända igen…
Konstigt nog (!) har inte bevakningen hittat något sedan dess, men nyligen plingade det slutligen till; det var en antikhandlare i Falkenberg som lagt ut 17 bilder från Tönsen till försäljning. De kom ur en större samling bilder han på något sätt kommit över, han minns inte själv. Jag köpte några av dem.
Känner du igen någon på bilderna, eller har ytterligare information? Tipsa gärna!
Skolklassen
Skolan i Tönsen fanns från slutet av 1860-talet till mitten av 1950-talet. Denna bild är nog tagen på 10-talet. Senare byggdes skolan ut till nuvarande storlek, fick större fönster och en ombyggd entré.
Levererans från bryggeriet
Utköraren, troligen från Hallens bryggeri, levererar hem till dörren. Tönsens skola ses i bakgrunden. (Hallens bryggeris historia kan läsas i Hanebo Jul 1978)
Alla hjälper till
Dagsverke i skogen, barn och vuxna hjälps åt. Vad detta är för röjning och var man befinner sig har jag inte klurat ut, det ser ut att ligga högt ovan sjön. Mannen i helsvart i mitten är troligen Lars Larsson (1846-1931)
Vätskepaus
Fyra herrar tar sig en välförtjänt vätskepaus. Andre man från vänster är troligen Johan Magnusson från Vallsänge.
Från Drakberget
En vy från Drakberget över gårdarna som idag benämns Oskar Näslunds (stora huset numera rivet), Skölds, Per-Lars och Lars-Lars.
Länge har det stått öde och helt dolt av stor skog, men efter skogsavverkning så kan man numera se det från vägen igen – Tönsens enda riktiga ödehus; Sjöbergs.
Torpet är ca 150 år gammalt och byggt som en s.k. sidokammarstuga, men utan förstuga. Det byggdes troligen av Johan Petter (Pehrsson) Sjöberg, född 1833 i Svärdsjö. År 1866 flyttade han, hustrun Karin (f. 1839) och sonen Per Johan (då 11 år, född i Ovansjö 1855) från Skog till Tönsen. Han försörjde sig som kolare.
Johan Petter utanför stugan sin, och stugan som den ser ut nu
Sonen Per Johan emigrerade till USA den 12:e april 1882, som så många andra vid den tiden. Han verkar då ha bytt efternamn till Wahlén. Att han blev kvar där och startade familj vet vi, för i ett inlägg på Anbytarforum frågar en kvinna i USA efter information om sin farfars far Per Johan Wahlén.
Hans föräldrar blev dock kvar i Tönsen livet ut – Karin Sjöberg dör 1912 och Johan Petter fem år senare, 1917. Sedan står stugan tom i många år.
År 1929 flyttade sedan skomakaren Per Johan Sköld in i torpet med sin hustru Vilhelmina ”Mina” Sköld, med deras fyra barn samt ett till på väg. Nu vart det trångt i stugan; några år senare kom två barn till, så totalt bodde då nio personer i denna lilla stuga. De äldsta sönerna flyttar ut 1944-1945, och resten av familjen flyttar sen till Söderala 1948.
Först i början av fyrtiotalet drogs el till Tönsen och denna stuga fick då också elkraft, det vittnar isolatorer och en rostig elmätarpanel om. I stugan hittar jag en sida från en skolbok samt en tidning från den 15:e mars 1939 som vittnar om stora händelser – Tyskland angriper då Tjeckoslovakien, och senare samma år kommer man att invadera Polen och andra världskriget tar sin början.
När stugan och tomten lämnades 1948 tog sedan skogen över och med åren doldes torpet helt. En gran växte upp alldeles vid väggen på baksidan och sprängde tak och vägg. Spismuren rasade också in och tog med sig mer av taket. Men stugan kämpar ännu emot och står fortfarande upp i det stora hela, med vacker patinerade träväggar – så passa på och gör den ett besök.
Den 20:e juni 1960 flög flygkadett Gösta Wiking högt ovanför Tönsen med sin SAAB J 29 (i folkmun kallad “Flygande Tunnan”), i en övning med andra plan från F15 i Söderhamn. Ett annat J29 kolliderade med Göstas, varpå huven krossades och flög av. Gösta skadades på höger sida av ansiktet och sköt instinktiv ut sig och räddade sig med fallskärm ned mot marken, där han fastnade i en tall. Planet kraschade en bit längre bort där bränslet och den heta motorn startade en skogsbrand.
Gösta tog sig ned från tallen och tog sig mot första bebodda hus och knackade på för att få hjälp. En ung kvinna öppnade dörren och ryggade först tillbaka när hon såg den blodige piloten i sin sönderskurna pilotoverall stå på trappen. Innevånarna i Tönsen mobiliserade sig sedan snabbt, hjälpte Gösta till sjukhus och såg till att branden blev släckt. [Läs DN-artikeln från 1960]
Den 11 september i år, drygt 55 år efter olyckan, knackade Gösta åter på i huset. Karin Norin, som hade öppnat dörren hos familjen Sköld den dagen, var där tillsammans med andra bybor som har minnen från händelsen.
Gösta Wiking och Karin Norin
Det var Irene Frank som kontaktat och bjudit in Gösta att komma på återbesök i byn. Irene var liten flicka vid tiden för kraschen, och kommer speciellt ihåg den stora gropen som bildades när planet kraschade. Gropen vart djup och naturen runt den stod bränd och kal i många år efter kraschen. Det var Irenes pappa Olle Frank som skjutsade Gösta till sjukhus den dagen, i en fart så hög att Gösta lär ha bett honom sakta ner – att åka med Olle i full fart mot lasarettet i Söderhamn var tydligen mer skrämmande än att ha kraschat med ett flygplan 5000 meter ovanför Tönsen.
Sven-Åke Lindh, som den dagen jobbade i skogen alldeles nära där planet kraschade och som såg förloppet, hade lyckats leta upp kraschplatsen på nytt. Växtligheten har återhämtat sig men än ser man gropen som bildades vid den våldsamma kraschen tydligt. Det skojades om att nu skulle man märka upp denna lokala sevärdhet med en skylt ; “Göstas grop”.
Gösta i sin grop
Gösta fick också återse huven från sitt gamla plan. Den återfanns nyligen av Christer Lindh i en skrothög i skogen bakom ett hus i Tönsen , men det var troligen inte där den fallit ner. Flygvapnet städade upp allt skrot från planet efter kraschen, men huven — som flög av direkt vid kollisionen — föll ner på annan plats och har senare hittats av någon som släpat hem den som “trofé”, och där har den blivit liggande. Även raketstolen, som Gösta sköt ut sig med, lär ha hittats av en privatperson och förvarats i någons lada sedan dess, men den verkar nu tyvärr ha försvunnit.
Christer har rengjort huven från all mossa och löv och Gösta kunde nu studera hur dess tjocka plexiglas brutits sönder på ett sätt som bara kunde betyda att hans upplevelse av kollisionen stämde; att det andra planet touchat Göstas plan på styrbord sida så att huven sprack och flög av, och Göstas hjälm trycktes in och skadade ansiktet.
Gösta studerar brottytor på huven
Huven på SAAB J 29 i intakt skick
För Gösta blev kraschen slutet på karriären inom Flygvapnet. Det blev en månads vistelse på sjukhus, där skärsåren läktes, det trasiga ögat räddades kvar (synen gick dock förlorad) och ryggen, som fått sig en rejäl kompression av raketstolens acceleration på 18G, fick återhämta sig. Gösta begärde avsked från Flygvapnet (“det bästa jag gjort” enligt honom) och påbörjade istället en lång karriär inom näringslivet, där han bl.a. varit koncernchef och VD för Perstorp, och suttit i en mängd bolagsstyrelser.
Paret Sköld bjöd alla på fika, media fick sina intervjuer och många minnen berättades om dagen som alla kommer ihåg nästan som om det var igår. Gösta ficks sedan ta huven från sitt gamla flygplan med sig hem till Skåne som minne av händelsen som kunde avslutat, men istället vände hans liv i en ny riktning.
Stor tack till Irene, Stig och Kerstin, Karin, Sven-Åke och andra som medverkat till denna unika återträff. Och till Gösta förstås, som alltid är välkommen åter till Tönsen.
En händelse i modern tid som många kommer ihåg var den då två SAAB J29 (”Flygande tunnan”) stridsflygplan krockade under en övning ovanför Tönsen och ett av planen kraschade på Tönsheden. Det hände den 20 juni 1960 och den här artikeln var införd i Dagens Nyheter några dagar senare:
Kadett Gösta Erik Wiking – infälld – hamnade med sin fallskärm i en av de tre tallar som fanns på den steniga myren. Detta hindrade att han skadades vid nedfallet. Personal från F15 fick hjälp att ta ned fallskärmen av bl a Arne Hansson från Kilafors
SÖDERHAMN, måndag Tjugotreårige kadetten Gösta Erik Wiking från Malmö räddade sig på måndagen med fallskärm sedan två jaktplan av typ J29 från Hälsinge flygflottilj i Söderhamn kolliderat i luften vid Tönsen, ett par mil sydost om Bollnäs. Han hamnade, endast lättare skadad, i en talltopp i en stenig myr och kunde själv ta sig fram till bebyggda trakter ett par kilometer därifrån.
Det flygplan han förde blev manöverodugligt och slogs i småbitar vid nedslaget. Det andra flygplanet med kadett Ingemar Hansson , Höganäs, vid spakarna skadades inte nämnvärt vid sammanstötningen i luften och kunde av föraren manövreras tillbaka till flottiljen i Söderhamn.
Kollisionen skedde på 5000 meters höjd. Man hade haft en luftstridsövning och det var när de fyra flygplan som ingick i gruppen skulle samlas för återflygning till flottiljen som de båda olycksplanen touchade varandra.
Kadett Wiking hade tur i oturen i det att han hamnade i en hög tall. Om han hade fallit ned bara någon meter på sidan hade han ganska säkert slagit sig svårt mot de kantiga stenarna på marken under tallen.
Han lämnade fallskärmen kvar i tallen och begav sig till närmaste gård, varifrån landsfiskalen i Bollnäs meddelades om haveriet. Lantbrukare Olof Frank, Tönsen, tog sedan kadett Wiking i sin bil och körde honom till Söderhamns lasarett, varifrån han senare remitterades till Centrallasarettet i Gävle för specialundersökning.
— Allting gick så oerhört fort, berättar kadett Wiking. Det blev fullkomligt svart på en gång. Det var som man plötsligt hade släckt lyset. Jag måste ha handlat rent instinktivt både när det gäller utskjutandet av katapultstolen och fallskärmens utlösning. Först när jag satt i talltoppen förstod jag vilken oerhörd tur jag haft.
Kadett Wiking klagade över smärtor i knäna och ena ögat. Han trodde att ögonskadan orsakats av metallsplitter från flygplanet.
— Detta söndermosades fullständigt vid nedslaget, säger lantbrukare Frank, och det var efteråt omöjligt att kunna tänka sig att småbitarna en gång varit ett flygplan.
Vid nedslaget uppstod en explosion och skogen antändes på flera ställen. Bränderna släcktes dock rätt snart av Kilafort brandkår samt ortsbefolkningen. Som exempel på kraften med vilken den havererade ”Tunnan” tog mark kan nämnas att planet bl.a. knäckte en grov tall, som slungades iväg 100 m och i sin tur mejade av en annan något mindre tall.
En haverikommission under hovrättsrådet Sidenbladhs ledning anlände på måndagseftermiddagen till Söderhamn för utredning av olyckan.
Ungefär samtidigt med Tönssågen fanns en privatägd såg i vattendraget mellan Flottsjön och Bursjön. Sågställaren Anders Andersson bodde med sin familj i en liten stuga intill sågen. Han kallades allmänt för Flottsjösågaren; sommartid tjänstgjorde han även som vallvaktare för omkringliggande fäbodar.
I början av 1800-talet när efterfrågan på sågade trävaror ökade anlades ett antal vattendrivna små sågverk, s k sågkvarnar, i bäckar och åar. De flesta byggdes och drevs av privata skogsägare. Ägarna av Kilafors Bruk, som hade stora skogar här, byggde en ramsåg i Tönsån strax söder om byn.
Inflyttningen och odlingen kring sjön ökade snabbt under senare delen av 1700-talet när en stångjärnshammare anlades i ett litet fall i Tönsån strax nedströms utloppet ur sjön. Smedjan, som byggdes av ägarna till Kilafors Bruk, fick namnet Loviseberg.
Ett ruskigt mord utspelades vid torpet Sandbacken i början av 1900-talet. En kolare och skogshuggare vid namn Anders Gustaf Österman, 63 år, blev brutalt ihjälslagen och rånad efter en mindre spritfest. Österman hade vistats i byn några år och bodde ensam i en skogskoja. Han arbetade i skogen, bl a som kolare och hade gjort sig känd som arbetsam och skötsam och var väl känd i byn. Ibland var han arbetskamrat med Gustaf Westlund, född 1866, som var skomakare och diversearbetare. Gustaf bodde på Sandbackstorpet i södra delen av byn, hos en 30 år äldre änka, Margit Olsdotter.
